Exakt ett år

Idag är det exakt ett år sedan jag förlorade Annski... Mitt veckoslut har inte varit lätt. Åtminstone har det känts väldigt tungt på insidan. Jag är så glad för att jag har haft vänner omkring mig <3
Den här dagen började med väldigt tyngda känslor och en stor längtan av att få komma bort från allt. Vid halva dagen for jag till en lekplats i närheten och satt där i fem timmar; först ensam, sen med sällskap av Tommen. Efter det var jag lättare till mods, och ännu bättre blev det när Gääbi påminde mig att det idag är dags att publicera musikvideon som vi arbetat på i flera månader. Jag tycker att vi gjort ett bra jobb trots en hel del (typ oundvikliga amatör-)misstag, och jag kan med stolthet och glädje nu dela med mig av den :)

Jag trodde inte...

...att en sång med sådana lyrics nångång skulle passa på bra i mitt liv...

Avril Lavigne - Forgotten

Ändå ser jag på något sätt mycket klarare en möjlig fortsättning och ett möjligt slut på allt detta lidande...

Crying soul

Kände på mig att mitt goda humör snart skulle leda till att jag sitter och gråter... Om jag bara hade Annski här så skulle jag överhuvudtaget inte ha någon orsak att gråta. Drömde om henne i natt. Hon sa att hon tittar ner på oss från Himlen och vet precis vad jag håller på med. Saknar henne på otroligt. "So much pain going through my soul", för att citera personen någon som också har en viss del i att den här dagen slutade med gråt. Känner mig så ensam och orkeslös för tillfället... Vill bara försvinna ner i jorden och stanna där tills jag ordnat upp mina tankar.

It hurts my heart...

It hurts my heart

To see you cry
I know it’s dark
This part of life
Oh, it finds us all
But we’re too small
To stop the rain
Oh, but when it rains

I will stand by you
I will help you through
When you’ve done all you can do
And you can’t cope
I will dry your eyes
I will fight your fight
I will hold you tight
And I won't let go
(I won't let go - Rascal Flatts)

En tärande saknad

Don't you care about reaching your hand towards me or ain't I just able to see it?

Maan, I feel simply awful... Borde egentligen inte vaka så sent för det är just närmare midnatt som de tyngsta känslorna kommer fram om man är vaken. Jag vet förresten inte vad min första mening i det här inlägget har med min situation att göra, men jag kände för att skriva ner den. Den liksom bara kom upp i mitt huvud. Kanske är det någon annan där ute som behöver den?

Egentligen är jag nöjd med mitt liv som det är nu. Förutom att jag saknar min enda syster förstås. Skolan går helt jees, jag är i fysiskt skick och jag har underbara vänner. Trots allt det goda kan jag inte undvika sorgen. Den kanske inte alltid märks så tydligt hos mig, men snälla, ha förståelse för mig om jag börjar bete mig underligt. Att bekämpa något som tär en inifrån är inte enkelt. 

Meningen med mitt liv?

Nej, jag ska inte bli filosofisk, och nej, jag ska inte bara skriva en massa om hur skit jag har det. Jag tyckte bara det kunde vara givande för någon annan att läsa om hur jag ser på mitt liv.
Jag har varit med om ett och annat under de senaste två åren.
Sommaren 2010 var jag för första gången på Svartholmen efter 9 års paus. Det var en av de bästa somrarna i hela mitt liv eftersom jag fick så många nya vänner och kom mycket närmare Gud :)
Hösten 2010 var hemsk då två av mina nära vänner var i strid och jag fick funktionera som mellanpart och höra tre (ja, det var en tredje person inblandad) olika sanningar. Dock lärde jag mig en hel del av den här konflikten.
Våren 2011 var den hemskaste nånsin. Då förlorade jag min enda och älskade syster. Fastän jag fortfarande funderar vad meningen med det var så har också en hel del positiva saker hänt mig efter olyckan. Jag fick nya vänner, lärde mig att folk verkligen bryr sig och jag fick erfara nya sidor av mig själv.
Sommaren 2011 blev skoj :) Jag var på Svartisläger, Robbie var på besök och jag fick annars också vara på gott humör.
Hösten 2011 blev jobbigare än jag trott och den är inte över än...

Jag har alltså varit med om både glädje och elände. Under de jobbigaste tiderna börjar man undra vad ens liv egentligen har för mening. Jag har aldrig tänkt att det inte skulle finnas någon mening alls med att jag finns, men däremot har jag funderat över vad jag har för framtid och hur saker jag gjort i det förflutna kommer att påverka det kommande. Jag vet redan att fler personers liv har blivit påverkade av de val jag gjort. Vad de har för effekt på lång sikt vet jag inte ännu.

Det är jobbigt att vänta på framtiden, eller hur? :P

Bära eller brista...?

Jag har mycket få ord att skriva ner nu. Begravning imorgon. Är tills vidare på bra humör. Ingen aning whatsoever hur framtiden efter imorgon kommer se ut. Be för mig och alla andra i min närhet. Gud är med oss alla!


Solen går alltid upp...

Dedicated to my sister

Jag satt igårkväll och gjorde en video som jag tillägnade åt Annski :)

Miss you <3

Ett kort litet inlägg...

Jo, alltså... Jag tycker de här senaste dagarna har känts så underliga. Jag har börjar sakna Annski lite, men jag lever fortfarande med min starka tro så sorgen har inte blivit övermäktig. Fast jag inte har något så väldigt behov av att tala (ännu!) så är jag så otroligt tacksam över att bara veta att det finns folk som lyssnar på mig om jag behöver lätta på hjärtat :) <3 Tack för att ni finns alla! Mina kära vänner... ^^ Tack också alla som har besökt oss under den här senaste veckan :)
(Tack också Tom för ditt sällskap :) Du e braa!)

Det finns inga ord...

Alltså det är svårt att säga med ord och ännu svårare att fatta... Annski... finns inte mer i den här världen efter mopo-olyckan halv 1 idag... Jag hade gråtit mig helt torr efter första timmen... Sen kom det bara inga fler tårar, hur hemskt allt än kändes... Jag kan inte riktigt förstå det att jag i princip har förlorat min enda syster... Jag säger "i princip" för att jag vägrar acceptera att hon är borta. Jag vet att Gud har någon plan för det här. Annars skulle han inte ta en så ung och underbar flicka som Annski! Jag har fullständig tro på att han kommer ge henne livet åter och det kommer leda till stora förändringar i vårt lilla Nickby-område :D
Efter att ha gråtit mig torr så kunde jag faktiskt inte sörja mer. Det gick liksom inte med den starka tron jag hade och har fortfarande! Enda gången jag faktiskt tänkte börja gråta när typ halva klassen kom för att delta i sorgen och sätta blommor och ljus vid olycksplatsen :') Alltså jag tror inte att folk har någon aning om hur mycket deras omtanke betyder. Man förstår det inte om man inte är/har varit i samma situation. Annski, jag och hela familjen har så underbara vänner och bekanta! <3

Just nu har jag inte ätit nästan nånting på ca 12 timmar... Börjar bli lite hungrig, men matlusten saknas... Hoppas jag nu får sömn i natt i alla fall.
Men ja, som sagt: Jag ger inte upp tron! Jag litar på att Gud vet vad han gör!


(PS. Annski, jag vet att du i något skede läser det här, eftersom du lever var du än är, vare sig det är i himlen eller på jorden :) Vi ses snart!)