Att måla är värsta terapin. Fast man kanske inte direkt målar något som reflekterar ens känslor så fäster sig tankarna ändå på något sätt i målningarna. När man ser på gamla målningar kommer man ofta ihåg något man tänkt på eller varit med om just då. Jag målar mest landskap, så för det mesta kanske man inte ens tänker på hur mycket känslor tavlorna innehåller.
Här är ett exempel på en tavla som till synes inte verkar så speciell, men faktum är att den här snötäckta nyponbusken växer i närheten av ett ställe som var ett av mina favoritställen i början av sommaren, och som varje gång jag går där igenom väcker många känslor och minnen inom mig.
Också en tavla som jag målade i slutet av sommaren tar mig tillbaka till en viss händelse med en viss person, så trots att jag anser själva tavlan vara misslyckad så kan jag bara inte sätta undan den eftersom den här personen betyder så mycket för mig.
