Tavlornas dolda känslor

Att måla är värsta terapin. Fast man kanske inte direkt målar något som reflekterar ens känslor så fäster sig tankarna ändå på något sätt i målningarna. När man ser på gamla målningar kommer man ofta ihåg något man tänkt på eller varit med om just då. Jag målar mest landskap, så för det mesta kanske man inte ens tänker på hur mycket känslor tavlorna innehåller. 

Här är ett exempel på en tavla som till synes inte verkar så speciell, men faktum är att den här snötäckta nyponbusken växer i närheten av ett ställe som var ett av mina favoritställen i början av sommaren, och som varje gång jag går där igenom väcker många känslor och minnen inom mig. 

Också en tavla som jag målade i slutet av sommaren tar mig tillbaka till en viss händelse med en viss person, så trots att jag anser själva tavlan vara misslyckad så kan jag bara inte sätta undan den eftersom den här personen betyder så mycket för mig.

En liten tanke...

Satt just och funderade på hur det skulle vara om endera jag eller någon av mina vänner dog; vad jag skulle tänka, vad de möjligen skulle tänka osv. Vill dela med mig av en tanke som jag tycker är ganska viktig:
Många av oss tänker säkert mer på hur det skulle vara om en vän dog än på om man själv skulle dö. En vanlig tanke när någon dör är "Varför berättade jag inte för honom/henne hur mycket jag älskade henne/honom?". Det som jag kom underfund med är att det finns en annan liknande tanke: "Varför berättade han/hon aldrig för mig hur mycket jag betydde för henne/honom?". En person som är i Himlen behöver knappast tänka på om folk älskade henne eller inte. Därför är det värre för oss som blev kvar, som inte får veta om vi hade en speciell plats i den bortgångnes hjärta eller inte. Det är väldigt viktigt att vi berättar för våra vänner att vi verkligen bryr oss. Joo joo, värsta klichén på gång, men jag menar det! Om jag dör så vill jag i alla fall inte att mina vänner ska bli och fundera på om jag älskade dem eller inte. Och underskatta aldrig dina vänners kärlek för dig, var så vänlig...

Två månader kvar!!

Jag blir ganska regelbundet påmind om att det är endast ca två månader kvar av min tid i Sibbo gymnasium O_o Dessutom är största delen av den här tiden ledig eftersom provveckan börjar nästa vecka, sen läslov och sen skrivningar. När man ger sig in för att gå i gymnasium tänker man verkligen inte att tiden ska gå så fort, men tro mig, det gör den!
Min motivation för provläsning o.dyl. är ingalunda tillbaka ännu, men just nu känns det som att jag klarar av att fokusera på läsningen (lite i alla fall) utan den. Bara jag får lite biologi läst nu så behöver jag inte stressläsa sen under läslovet.
För övrigt så mår jag ganska bra just nu :) Jag antar att min positiva attityd har hjälpt mig att skaka av mig det dåliga humöret när det försökt lägga beslag på mina känslor. Jag har också haft målarinspiration, så endel känslor har fått bli förevigade :P Här är en av dem.

 

Den säger en hel del eller hur?

Förresten: den här typen är skicklig :O http://gagnonstudio.blogspot.com

Kärleksinflation

Det krävs en viss balans i att berätta för sina närmaste hur mycket man tycker om dom. Jag har egentligen inga problem att berätta för folk att jag tycker så otroligt mycket om dom, men gör jag det för ofta så tappar det sin betydelse. Mitt problem är helt enkelt kärleksinflation.

Fördelen med att vara optimist

Om jag inte var optimist skulle jag säga att den här dagen har varit dålig. Mitt humör sjönk redan igår kväll och det höll tyvärr i sig till morgonen. Det var inte ett dåligt humör så att jag skulle ha varit irriterad eller så, utan jag var snarare nedstämd och orolig. Bättre blev det inte av att jag ogillade skolmaten och inte åt (Fick inte ens nån karelsk pirog!). Fick ta en tur till R-kiosken och köpa choklad för att klara av biollatimmen... Sen fick jag vänta i 55 min ute i kylan på en buss som var 35 min försenad...

Det som dock gjorde att jag inte vill kalla dagen dålig var:
- kramarna jag fick <3
- den relativt lätta skoldagen
- Munchkin med syskonen Grönroos :)

Så att joo, fastän de dåliga sakerna egentligen var fler än de bra så ser jag på dem med en optimists ögon. Den inställningen räddade min dag :)

A walk in the dark

Det var så sjukt fint väder idag att kameran fick gå het (eller kall) så fort jag kom hem :D Jag tog mig nämligen en promenad i byn. Det var sådär passligt kallt så jag behövde inte ens frysa :) Tänkte dela med mig av mina korniga, men ganska mysiga bilder ^^

Joey lagar mat? You're joking!

Nää, jag skojar inte. Jag har faktiskt fixat mat idag :P Åt en viss Jimiboy. Att hitta en maträtt som både är enkel att laga (men ändå lite extra) och som jag kan tänka mig att äta (jag är ganska kräsen...) är inte så väldigt lätt, men jag bestämde mig för tacopaj :3
Jaa, hur mycket jag egentligen failade med den där pajen ska jag inte berätta, men utseendet blev bra och den var helt okej att äta. Borde kanske börja göra mat lite oftare...

Känslan när en kompis fyller 18

Vilket nice veckoslut alltså :)) På fredagen var jag med Gääbs i Hesa och shoppade samt såg på "Breaking dawn" (Jepp, tro det eller ej. Och jag har varken sett tvåan eller trean x)). Efteråt kom hon över natten till mig eftersom jag var ensam hemma. Det gick kanske lite sent, men det är det nog värt med tanke på hur djupa samtalen blir mitt i natten x)
Följande dag, igår, blev vi tvungna att göra upp en tidtabell åt oss för att hinna med allt. Vi skulle nämligen fixa oss färdiga för Icas 18-års kalas :D Ojoj, ännu en kompis som blir myndig. Det är en viss fiilis med det, och eftersom det var Ica så kunde man inte annat än förvänta sig ett supernice kalas! Och visst blev det så bra som jag hade förväntat mig :) Jättenice med så många ungdomar :D Mestadels var det mingel, men lite program blev det också. Jag och Gääbs stod för en del av det. Till allra sist blev det Singstar, som jag länge har haft lust med :)
Jag fick leka lite paparazzi under festen, så här kommer nu några bilder.

Supergod mat ^^

Bianca och Gääbi är coola typer :DD

Födelsedagsbarnet skär tårta

Gääbi och jag har program

Singstar :)

Bianca och Gääbi sjunger

Ica öppnar presenter 

Too many thoughts...

...and no tears.

Dröm stort!

Jag har funderat en del på mina drömmar i livet. Jag har både större och mindre och jag tror att alla är helt möjliga att uppnå. Vissa är mer långsiktiga och vissa kan jag uppnå redan i år. (Nu fick ja en déja-vu... Har fått många på senaste tiden O_o)
Hittade mitt häfte där jag skriver upp anteckningar från olika konferenser. Mina favoritställen i det häftet är två möten under förra årets Midvintervecka och ett under Easter Conference. Det talas om hur vi måste komma ur vår bekvämlighetszon för att kunna bära frukt, att vi måste sluta lägga gränser och att vi ska satsa fullt på våra drömmar. Dagarna före nyårsafton kom jag ihåg dessa ställen och insåg att det är det jag vill satsa på under 2012 och för resten av mitt liv.
Min högsta dröm är att bli Finlands bästa lärare. Det kan stundvis kännas som en omöjlighet: varför skulle jag, en liten blyg flicka, kunna bli Finlands bästa lärare? Men och andra sidan, vem säger att jag inte kan bli det? Ingen, bara mitt eget tvivel. Jag håller aktivt på med att jobba bort min blyghet för den ska inte få hindra mig från att göra vad jag vill! Dessutom har jag Gud på min sida, och om han är för mig, vem kan då vara emot mig? :D
En del tycker nog att jag tror lite för mycket om mig själv, men man SKA ha sjukt stora drömmar, för vill man nå trädtopparna så ska man sikta på stjärnorna ;)

Måste bara säga en sak:

Ta aldrig känslor, relationer, situationer, fyllda behov eller något annat förgivet.


Tack.

New year, new opportunities

Ja, då har det varit 2012 i snart 1½ dygn :) Jag tycker att det ser helt lovande ut tills vidare. Tänkte att jag skulle dela med mig av mina bilder från nyåret. Försökte fota fyrverkeriet, men träden omkring vårt hus är inte direkt gynnsamma ;P

Månen tittade fram :)

Nödraketer

2011:s sista målning

Bring it on, 2012!