Det finns inga ord...

Alltså det är svårt att säga med ord och ännu svårare att fatta... Annski... finns inte mer i den här världen efter mopo-olyckan halv 1 idag... Jag hade gråtit mig helt torr efter första timmen... Sen kom det bara inga fler tårar, hur hemskt allt än kändes... Jag kan inte riktigt förstå det att jag i princip har förlorat min enda syster... Jag säger "i princip" för att jag vägrar acceptera att hon är borta. Jag vet att Gud har någon plan för det här. Annars skulle han inte ta en så ung och underbar flicka som Annski! Jag har fullständig tro på att han kommer ge henne livet åter och det kommer leda till stora förändringar i vårt lilla Nickby-område :D
Efter att ha gråtit mig torr så kunde jag faktiskt inte sörja mer. Det gick liksom inte med den starka tron jag hade och har fortfarande! Enda gången jag faktiskt tänkte börja gråta när typ halva klassen kom för att delta i sorgen och sätta blommor och ljus vid olycksplatsen :') Alltså jag tror inte att folk har någon aning om hur mycket deras omtanke betyder. Man förstår det inte om man inte är/har varit i samma situation. Annski, jag och hela familjen har så underbara vänner och bekanta! <3

Just nu har jag inte ätit nästan nånting på ca 12 timmar... Börjar bli lite hungrig, men matlusten saknas... Hoppas jag nu får sömn i natt i alla fall.
Men ja, som sagt: Jag ger inte upp tron! Jag litar på att Gud vet vad han gör!


(PS. Annski, jag vet att du i något skede läser det här, eftersom du lever var du än är, vare sig det är i himlen eller på jorden :) Vi ses snart!)