Maan, I feel simply awful... Borde egentligen inte vaka så sent för det är just närmare midnatt som de tyngsta känslorna kommer fram om man är vaken. Jag vet förresten inte vad min första mening i det här inlägget har med min situation att göra, men jag kände för att skriva ner den. Den liksom bara kom upp i mitt huvud. Kanske är det någon annan där ute som behöver den?
Egentligen är jag nöjd med mitt liv som det är nu. Förutom att jag saknar min enda syster förstås. Skolan går helt jees, jag är i fysiskt skick och jag har underbara vänner. Trots allt det goda kan jag inte undvika sorgen. Den kanske inte alltid märks så tydligt hos mig, men snälla, ha förståelse för mig om jag börjar bete mig underligt. Att bekämpa något som tär en inifrån är inte enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar