Igår visste jag redan från början av dagen att det skulle bli en dålig dag för min psykiska del. Man borde ju egentligen se varje dag som en ny möjlighet för att göra något fantastiskt, men det kan man inte alltid. Orkar man inte så orkar man inte. Jag saknade Annski så enormt. Har dom senaste dagarna tänkt en hel del på vad vi brukade göra och vad vi skulle göra nu den här tiden på året. Jag har också kunnat konstatera att jag nästan FÖR bra har anpassat mig till att vara ensamma barnet. Hade jag varit yngre hade det nog varit mycket jobbigare då jag inte hade haft någon lekkompis. Nu är det mer det mentala stödet jag skulle ha behov av.
På eftermiddagen lyckades mamma faila lite med tiderna så vi hann endast äta gröt på God Jul Sibbo. Jag höll på riktigt på att bryta ihop när jag satt där vid ett bord utan att ha några kompisar i sikte. Jag lyckades dock hålla tårarna inne för att inte börja storgråta bland alla som satt i matsalen. Sen kan jag bara konstatera att jag alltid förundras över hur vissa personer kan rädda min dag genom att bara prata med mig. I princip kan vem som helst det när jag är i ett sådant svagt tillstånd, men vissa speciellt. Möjligen börjar någon känna sig träffad redan :)
Så att resten av kvällen var jag på gott humör. Vi hälsade på både famo och mommo och mofa. Det var trevligt att få ta det lite lugnt efter att i praktiken hela dagen läst till biollaprovet.
Men usch, vad mina ögon svider nu... Det är gårdagens tårar som bränner fortfarande. Hoppas jag klarar av att skriva provet i alla fall.
voi lilla vän, ja har ju själv svårt o hålla tibaka tårana när ja läser. nästa gång får du int bara låta mej gå sådär! du måst säga att:ica, nu skiter du i ditt finskaprov o e här me mej iställe!"
SvaraRaderaför ensam sa du int sitta (:
Önska jag va där så jag kunde ge dig en bamsekram nu! <3 <3 <3
SvaraRaderaville bara säga att jag ofta tänker på dig och hoppas att du klarar dig. ber också för dig. styrkekram!
SvaraRadera