Saknar Annski...

Jaa, det är väl oundvikligt att sakna Annski när man gör saker som han annars hade varit med och gjort... Även om Merikarvia besöket för en vecka sen var trevligt så var det ju alltid en som saknades. Det som jag ändå tycker var intressant var hur tydligt jag ändå märkte hennes närvaro. Jag kunde höra hur hon skrattade åt mina löjliga försök att uttala holländska ord, se framför mig hur fascinerad hon också var av hundskelettet på vinden som mofa visade och känna hur hon också tyckte att vattnet jag simmade i var passligt varmt.
Jag har inte lyckats gråta ordentligt på länge, även om det flera gånger har varit nära. Flera gånger har sanningen bara kommit som en blixt; jag har ingen syster i den här världen längre. Det är alltid en stor lättnad att veta att hon är på det bästa av alla ställen, men vissa stunden räcker det inte som tröst. Det är ju här vi vill ha henne...
Dock har jag under den senaste veckan kommit underfund med hur mycket hon egentligen påverkade mig. Hon var den som var mer pratsam med nya människor och hon fick snabbt nya vänner tack vare sin fantastiska utstrålning (Jag blir alltid lika glad när jag tänker på hur många som också märkte att hon bara lyste där hon gick :)). Jag vill också vara den som lyser och som sätter sina vänner före sig själv. Jag kan inte påstå att jag inte redan bryr mig om andra, men jag vill göra det för Annskis del också vilket betyder att jag får jobba dubbelt så mycket. Jag vill att alla mina vänner och bekanta ska märka hur mycket jag verkligen älskar dem. Annski visade det tydligt.
Nu ska jag kanske inte gör inlägget längre. Några tankar bör jag väl hålla för mig själv :P

Älskade Annski <3